...och han såg att det var bra
Jag har fått en uppenbarelse. Jag åka till Peru. Bussguden uppenbarade sig när vi hade möte och jag stirrade in i väggen, slut på projektidéer. Hela tiden innan jag kom hit snackade jag om att jag skulle resa runt och se Sydamerika. Nu har jag sett staden där jag bor och känner att jag behöver sluta snacka. Nu ska det bli av.
Planerandet pågår för fullt. Nästa vecka tänker jag åka. Första anhalt blir Arica i norra Chile, 31 timmar bort. Därifrån tänker jag ta taxi över peruanska gränsen till Tacna som ska vara fint. Sen vidare i ny buss mot Cusco. Jag har ju sett Angkor Wat och Grand Canyon tidigare, Machu Picchu känns som nästa steg. Efter det vet jag inte. Kanske en svängom till La Paz innan jag åker hem igen.
Största problemet just nu är om jag ska ta vidvinkel- eller normalobjektiv och huruvida tele och batterigrepp ska med eller inte. Finns det någon som snubblar in här och kan ge mig tips?
Största problemet just nu är om jag ska ta vidvinkel- eller normalobjektiv och huruvida tele och batterigrepp ska med eller inte. Finns det någon som snubblar in här och kan ge mig tips?
Senare i höst blir det Argentina och i december ska hela klassen åka till Chiloé i södra Chile för filmfestival och pingvinjakt.
Samlingen med turistbilder kommer att byggas på!
Nationaldagsfirande, vin, empanadas, JämO och vin
Chile är ett stolt land. Nationaldagen den 18 september firas stort. Både själva nationaldagen och dagen efter är röda dagar. I stort sett alla tar ledigt en dag innan också. Allt för att kunna festa så hårt som möjligt. Gärna med chicha (färskvin), cueca (dans med näsdukar) och mer chicha.
Skolan jag går på har avsatt en del av budgeten till traditionsenligt firande hos lärare Bengt. Jag åt tills jag nästan spydde och somnade på hans soffa. På kvällen gjorde jag som alla andra i Valparaíso och åkte till Playa Ancha där en fotbollsplan var omgjord till festivalområde. Det är därifrån bilderna kommer. Hela området påminde väldigt mycket om Sjöbo marknad fast med mer fylla och dans. Mer fylla också.
Dagen efter var jag ute och gick med en klasskompis. Vi gick genom stadens mer välbärgade områden medan folk fortfarande var bakfulla och sov på eftermiddagen. Några som faktiskt var vakna och hade fest bjöd in oss från gatan till deras barnkalas. Vi fick öl och empanadas så fort vi klev upp på deras balkong med utsikt över Stilla havet. Genast blev de generade när de insåg att vi fick öl till våra empanadas. Då fick vi vin. Sen fick vi mer vin. Bara för att det är barnkalas hålls det inte igen med alkoholen. På väg hem igen blev vi inbjudna till en annan fest på trottoaren utanför vårt hus.
Firandet fortsatte för min del i grannstaden Viña del Mar där en tjej i klassen bor. Viña ligger en kvart bort och sitter egentligen ihop med Valparaíso men är något helt annat. Valparaíso är som Möllan och Kreuzberg tillsammans, vänster och sunkigt men livfullt med massa kultur. Viña ser ut som ett stort hotell, ganska opersonligt och väldigt fräscht. Det kan jag leva med. Det som skrämde bort mig från Viña och fick mig sur på Chile var när vi gick ut på något reggaeton-ställe. Vi var tio tjejer och tre killar. Tjejerna gick rakt in men när jag skulle vandra genom dörren stoppade en stadig vakt mig och sa att jag var tvungen att betala. Gratis för tjejer, 50 spänn för killar. Jag betalade för att hänga på mina kompisar men blev förbannad, satt i tio minuter och surade innan jag åkte hem igen. Jag saknar JämO och svensk kebabpizza.
Vattenkanonerna i Santiago sprutar folk tillbaka till stenåldern
Den 11 september 1973 stormade Pinochet presidentpalatset La Moneda i Santiago. Den 11 september 2009 stod jag och min kamera utanför presidentpalatset La Moneda i Santiago. Mitt reportage ska spegla en vecka som säger det mesta om mitt nya land. Den elfte är det Allende-anhängare, socialister, anarkister och revolutionärer som demonstrerar. De många Pinochetistas som faktiskt finns kvar håller sig ganska mycket undan.
Lärare och Chile-kännare hade utlovat vattenkanoner, tårgas och galna swat-poliser. När jag kom dit blev jag lite besviken men lättad. Allt liknade första majfirandet i gamla Ystad. Det enda våldet jag upplevde var några arga fotografer som knuffades lite lätt.
Några timmar senare drog klassen vidare till Cementerio General och kollade gravar. Pinochets maosoleum var för dagen övertäckt. Ironiskt nog låg Allendes familjegrav bara några hundra meter ifrån Pinochets. Rosor hade placerats ut och en kille spelade gitarr framför Allendes grav. Några skrek "Compañero Allende" och resten av de tio besökarna svarade "Presente! Ahora y siempre!". Det var lite häftigt annars var jag ganska besviken. Allt firande, alla motsättningar och vilda demonstrationer uteblev totalt. Trodde jag.
Swat-gubbarna var lugna mitt inne i stan men de stog i varenda gatuhörn, dygnet runt hela helgen. En taxi vi åkte med dagen efter hade fått vindrutan sönderslagen med ett basebollträ. I farten. Han hade brutit mot taxiförbudet och gett sig ut i förorterna på kvällen. Två demonstranter blev skjutna av polisen.
I efterhand är jag ganska nöjd att jag höll mig undan. Bilderna blev helt okej ändå och kommer att publiceras på latinamerika.nu tillsammans med en klasskompis text. Att få se Santiago var guld, det är en härlig stad med skön stämning. Stans motsvarighet till Russian Market fick mig att bli helt hagalen så nu äger jag en äkta peruansk indigena-gorro (rolig mössa) i baby-alpackaull, en dukgrej från Bolivia, vantar från norra Chile, ett par blåa stickade strumpor. Köpte en mindre gorro som Noam ska få. Nu slipper jag frysa och kan äntligen se ut som den äkta chileno jag är nu med mitt chilenska id-kort. Bra helg.
El sastre de Valparaíso
När mina klasskamrater och jag har gått uppför vår kulle har vi varje gång sett en skräddare sitta vid sin symaskin i ett fönster vid trottoaren. Han har alltid varit glad och vinkat åt oss. Därför kändes han som ett lämpligt första intervjuobjekt för Jennie som vill komma igång med skrivandet. Jag hängde på för att bli lite uppvärmd med fotograferingen och snacket med folk.
Som vanligt satt han vid sin symaskin vid fönstret och vinkade när vi kom gående. Vi knackade på hans lilla butik, släpptes in och sa hej. Visst gick det bra att få komma in, ställa lite frågor och ta lite bilder. Gubben log sitt tandlösa leende och pratade på samtidigt som hans gamla radio spelade tango. Ricardo Araya Vazquez har hållit på med skrädderiet sedan han var 16 efter att ha gått ett års lärlingsutbildning. Det var 1950. Sedan dess har han suttit på samma ställe, vid samma symaskin och hälsat på generationer av Valparaíso-bor. I dag var Olegario inne för att få sin skjorta omsydd.
"Stoppa undan kameran innan du blir rånad!"
Här kommer några snabba snapshots från min stad. Vågade inte ta så många fler när jag blev varnad för att rånare skulle rycka min kamera. Fler kommer garanterat. Nästa vecka ska jag börja med ett litet projekt, Una semana. I Chile är det nämligen demonstrationer den 11 september, både för och emot Pinochet. Tydligen är det ganska speciellt och kan urarta. Min plan är att åka till ett lugnt ställe i Santiago och bevakar de fredliga demonstrationerna. En vecka senare, den 18:e, är det Chiles nationaldag som rakt igenom är fest. Det kommer jag nog fota här i stan.
Efter en vecka är jag inne på mitt tredje boende. Nu har jag i alla fall hittat ett bra ställe där jag tänker stanna. Här finns både lädersoffa och fräscht kök.
Om någon vill skriva brev till mig har jag en adress till skolan. Mitt namn, Casilla 40, Valparaíso 1, Chile. Escribeme mucho! Skicka gärna med svenskt godis.
Utsikten från skolans balkong där vi alltid sitter och äter lunch. Chilenska flottan ligger i stan och skjuter kanon varje dag klockan tolv.
Utsikt från en av stans acensores, hissarna som går upp och ner för kullarna.
Snygg gatukonst finns överallt, särskilt på den kulle där jag bor.
Arg gatuhund.
...och stora havet
Nu sitter jag på skolans balkong med Stilla havsbrisen i ryggen. Värmen har äntligen kommit och stannat i några dagar. Nu behövs det inte längre långkalsonger, tröja, strumpor och tre täcken för att sova om nätterna. I natt blir förmodligen min sista på sunkiga Paseo Dimalow där jag har bott i en vecka. Flyttlasset går två gator bort där jag får bo mycket fräschare tillsammans med äkta chilenare.
Mina intryck hittills av chilenarna är att de är extremt hjälpsamma och trevliga så länge de inte jobbar. När jag har frågat folk på stan var den och den gatan finns vet de inte alltid, då stannar de kvar och haffar fem andra som kanske vet var Calle Yungay ligger. Kanske beror det på att det knappt finns klockor i det här landet som gör att chilenarbanan kan stanna på gatan, ta det lugnt och vara snäll mot en nyinflyttad främling. I dag fick jag höra att två procent av universitetsstudenterna pratar engelska så det är verkligen spanska som gäller. Så länge de tar det lugnt funkar det okej.
I går fick jag uppleva hur kul det är att vara arbetare i det här landet. Inte alls, tydligen. Inne på registro civil, där jag ansökte om chilenskt id-kort, var damen i kassan extremt irriterad. Hon skrek verkligen åt mig att jag skulle flytta mig lite framåt när jag skulle fotograferas och att stoppa undan mitt pass så det inte blev smutsigt.
Förmodligen var hon sur eftersom de flesta ställen har öppet från morgon till åtta på kvällen. Lönen för en utbildad it-arbetare är ungefär 3000 kronor i månaden. Att handla vanliga matvaror är nästan lika dyrt som i Sverige. Empanadas, tårtor och kött är det enda som är riktigt billigt. Det vet jag allt om...
Framme i Chile
Nu sitter jag äntligen i lugn och ro i mitt egna rum på Cerro Alegre, stans ballaste kulle. Dagen har varit full av fart, överraskningar och nya människor. Klockan är nu elva på kvällen här och jag kämpar för att hålla ögonen öppna framför datorn. Det här blir inte Pulitzer-material men det får gå för att blidka oroliga mamma.
Redan på planet till Madrid träffade jag och min klasskompis Stina en femtonårig kille från skogarna i Värmland som var på väg till en åker i Argentina för ett utbytesår. Han pratade inte ett ord spanska och hade 56 kilo bagage. Efter fyra timmars väntan och en halvtimmes transit (genom en och samma terminal) på Barajas visade det sig att jag inte alls skulle åka med samma flyg. Väl framme i Santiago landade jag och mina kompisar i andra planet bara fem minuter isär så det gjorde inte så mycket. Inte mycket alls. Jag hade åkt lyx-Airbus med LAN och sov mig igenom alla 14 timmar. Kompisarna skrek åt Iberias sunk-Airbus.
Från Santiago till Valparaíso där jag nu bor är det tio mil. Tanken var att åka buss från flygplatsen in till stan, ta en ny buss till Valparaíso och vidare därifrån med taxi. I stället blev vi uppraggade av en Juan som påstod sig ha en minibuss som vi kunde få åka för samma pris per person. Vi nappade och begav oss ut från ankomsthallen till ett hav av minibussar och två löjliga Nissan-lådor. Självklart var den ena Juans (eller vad han nu hette). Eftersom jag är man blev jag utnämnd till el jefe och fick sitta fram.
I stan hade två av tjejerna snackat med Ricardo som hyr ett helt hus och kunde hyra ut en del till dem och kanske en del till mig. Huset var årets sunkigaste och var tio grader kallare än utomhustemperaturen. Det spelade inte så stor roll, jag skulle få sova på en säng tills jag skulle få tag i något eget. Vi gav oss ut på stan i jakt på skolan.
Staden är den häftigaste jag någonsin har sett. Många bilder kommer och jag ska berätta mer men jag sparar den för nu.
Tjugo minuters gångväg tog oss tre timmar. I dörren till skolan öppnade till slut en sunkigare version av Kenta efter att inte ha svarat i telefon på hela dagen. Bengt förklarade att han egentligen inte är lärare men håller i utbildningen och ser till att datorerna är igång. Skolan har utsikt över hela bukten där Valparaíso och grannstaden Viña del Mar ligger. Även här ska jag återkomma med bilder.
På väg hem från skolan hittade vi till ett hus där det skulle finnas rum. Här bor jag nu. Ägaren Patricio är en sjysst snubbe som hyr ut ett rum på kanske femton kvadrat med el, ljus, gas, internet och kabeltv för $110 000 i månaden. Just det, jag har en hyra på 110 000. Det är ganska dyrt för att vara här fast 1500 spänn känns ändå okej. Jag har alltså internet på rummet och kan nås på alla sätt.
Nu ska det sovas. Hårt. Ta det lugnt mamma, allt är bra.
Redan på planet till Madrid träffade jag och min klasskompis Stina en femtonårig kille från skogarna i Värmland som var på väg till en åker i Argentina för ett utbytesår. Han pratade inte ett ord spanska och hade 56 kilo bagage. Efter fyra timmars väntan och en halvtimmes transit (genom en och samma terminal) på Barajas visade det sig att jag inte alls skulle åka med samma flyg. Väl framme i Santiago landade jag och mina kompisar i andra planet bara fem minuter isär så det gjorde inte så mycket. Inte mycket alls. Jag hade åkt lyx-Airbus med LAN och sov mig igenom alla 14 timmar. Kompisarna skrek åt Iberias sunk-Airbus.
Från Santiago till Valparaíso där jag nu bor är det tio mil. Tanken var att åka buss från flygplatsen in till stan, ta en ny buss till Valparaíso och vidare därifrån med taxi. I stället blev vi uppraggade av en Juan som påstod sig ha en minibuss som vi kunde få åka för samma pris per person. Vi nappade och begav oss ut från ankomsthallen till ett hav av minibussar och två löjliga Nissan-lådor. Självklart var den ena Juans (eller vad han nu hette). Eftersom jag är man blev jag utnämnd till el jefe och fick sitta fram.
I stan hade två av tjejerna snackat med Ricardo som hyr ett helt hus och kunde hyra ut en del till dem och kanske en del till mig. Huset var årets sunkigaste och var tio grader kallare än utomhustemperaturen. Det spelade inte så stor roll, jag skulle få sova på en säng tills jag skulle få tag i något eget. Vi gav oss ut på stan i jakt på skolan.
Staden är den häftigaste jag någonsin har sett. Många bilder kommer och jag ska berätta mer men jag sparar den för nu.
Tjugo minuters gångväg tog oss tre timmar. I dörren till skolan öppnade till slut en sunkigare version av Kenta efter att inte ha svarat i telefon på hela dagen. Bengt förklarade att han egentligen inte är lärare men håller i utbildningen och ser till att datorerna är igång. Skolan har utsikt över hela bukten där Valparaíso och grannstaden Viña del Mar ligger. Även här ska jag återkomma med bilder.
På väg hem från skolan hittade vi till ett hus där det skulle finnas rum. Här bor jag nu. Ägaren Patricio är en sjysst snubbe som hyr ut ett rum på kanske femton kvadrat med el, ljus, gas, internet och kabeltv för $110 000 i månaden. Just det, jag har en hyra på 110 000. Det är ganska dyrt för att vara här fast 1500 spänn känns ändå okej. Jag har alltså internet på rummet och kan nås på alla sätt.
Nu ska det sovas. Hårt. Ta det lugnt mamma, allt är bra.
Bara bönor i framtiden
Om en vecka har jag åkt. Då är köttbullar, barnvagnar med lattehållare, Cheap Monday, kotlettfrisyrer, grannhusets eviga hamrande och allt annat stockholmskt utbytt mot bönor. Det äts tydligen mycket bönor i Sydamerika. Likaså är Lidl runt hörnan, stadigt boende, social trygghet, evigt lata dagar, sommar, syskonbarn, kompisar och flickvän inte utbytta men väl lämnade. För vad? Det har jag ingen aning om.
Visum är fixat, biljetterna är köpta och lägenheten ska hyras ut. I morgon ska jag träffa ett gäng kompisar över fulöl för att säga ett sorgset hej så länge. Allt är klart, alla är avhälsade. Nu behöver jag bara tips på vad jag ska göra i Sydamerika. Vad vill mina vänner se för bildreportage? Själv har jag ingen aning än. I stället samlar jag inspiration från olika håll:
http://www.outoffocusmag.com/
http://blogs.reuters.com/photo/
http://www.davehillphoto.com/
Visum är fixat, biljetterna är köpta och lägenheten ska hyras ut. I morgon ska jag träffa ett gäng kompisar över fulöl för att säga ett sorgset hej så länge. Allt är klart, alla är avhälsade. Nu behöver jag bara tips på vad jag ska göra i Sydamerika. Vad vill mina vänner se för bildreportage? Själv har jag ingen aning än. I stället samlar jag inspiration från olika håll:
http://www.outoffocusmag.com/
http://blogs.reuters.com/photo/
http://www.davehillphoto.com/
